dagarna går en efter än men fortare än vanligt. jag försöker bara följa min väg fast än jag faller ner hela tiden. men man måste falla för att resa sig upp igen.. man kanske måste gråta på kvällen för att kunna le nästa dag?

ibland så förstår jag inte varför vi lever ens, eller vad vi lever för...

jag har nog och kommer alltid att vara den som följer min egna väg fast än jag varit nära på att följa andras, jag försöker hålla hårt i mina vänner och familj, och jag kommer aldrig att sluta kämpa..

jag har många frågor men inga svar, det känns som om ingen förstår mig, fattar inte hur jag ska klara av skolan eller nått tack vare detta, tankarna snurrar mer och mer och mitt psyke blir bara värre.  har försökte plugga men tankarna går ändå  pallar inte med det, vill inte ha dom här minnena i huvudet, allt påminner mig om nått   

vill bara att folk ska förstå, som dom inte kan göra...